Jag kallar de fortfarande ofattbart, att du bara försvann. Att vi från ena dagen till den andra förlorade dig, och att helt plötsligt få det där slaget i magen att vi aldrig mer ska ses. Att du inte finns vid liv idag och att du inte kommer att finnas vid liv igen gör så ont. Och att alla saker vi har tillsammans kan bara kallas minnen, och de vi har är de enda vi får.. Vi får ingenting mer, och alla minnen vi har måste jag dela med mig själv, för vart är du när jag vill skratta åt allt vi gjort? Tiden för att skaffa mer minnen är över, den tiden kommer aldrig igen. Du fick ju inte göra allt du ville, du fick ju inte uppleva allt man ska. Livet är så orättvist och jag saknar dig så himla mycket Helena.